I dag bar det av till en annan "constuction site", som sagt vet vi aldrig vad som kommer hända när vi kommer till jobbet. Där mötte vi dessa två förtjusande små barn. Prickarna och eyelinern är till för att hålla det onda ögat på avstånd. Vi träffade också en hel hög av äldre barn. Vissa av dem har aldrig gått i skolan. Att hålla i en penna kan vara en utmaing. Att skriva sitt namn kan vara omöjligt. Att sitta still kan vara att be om för mycket. Ojoj!

I dag var sista arbetsdagen med barnen innan Diwali, ljustets (och smällarnas) högtig. Lite ledigt känns väldigt välkommet men knappt två veckor känns långt. Jag kommer sakna mina barn.
I torsdags åkte vi ut på landsbyggden till en vacker liten by med ett studdy center för flickor som "hoppat av" skolan. Det var andra gången vi besökte flickorna där och både de och vi var så glada att ses igen. Sushma och hennes syster tog oss med till deras hus. På vägen dit på stigar över risfält och kullar passerade vi ett tiotal tempel och ett par utmärkta klätterträd som vi givetvis provade oss på.

En tur till teatern: Jag har teaterabstinens upp över öronen! För att göra något åt saken begav Kristen och jag oss iväg till teatern för att se vad som var på gång där. Biljettluckan var stängd men enveten och entusiastisk som jag var blev jag hänvisad in till höger till kontoret. Nu börjar det fantastiska med denna historia.Vi hittade inget kontor utan upptäckte i stället att vi beffan oss vilse back stadge, med en föreställning pågående påå scenen. Musik, lampor och dansare sprang runt omkring oss. Spännade, jag försöker studera allt jag kan se i mörkret. Tillslut närmar sig en man som verkar ha uppfattat vår vilsna situation. Kristen drar i min arm och uppmanar mig att säga "sanningen", jag är en svensk regissör som är på besök. Just den dagen kännde jag mig inte fullt så självsäker så det blev ingenting av med det. Därför blev vi helt enkelt bara visade vägen till kontoret. Där satt ett par gubbar som inte pratade mycket engelska men som gärna förklarade saker grundligt på marathi. De undrade vad jag ville framföra, jag försökte förklara att allt jag kom för var ett programmblad eller vad som helst som kan ge mig någon information om denna teater. Det var dock för mycket begärt. På vägen ut blev vi inbjudna i salongen för att se slutet av föreställningen. Det var en upplevelse i sig men värt sin alldeles egna historia. Till slut lämnade vi teatern inte ett dugg klokare än vi var när vi kom. Ett par timmar senare återvände vi, jag har som sagt teaterabstinens och tänkte inte ge mig så lätt. Biljettluckan var öppen. Ett gott tecken. Mannen i luckan förklarade dock för mig att på den här teatern planerar de bara tre dagar frammåt. TRE! Ok, kan du tala om för mig vad som spelas i morgon och i övermorgon? Jo då, tre namn på tre pjäser fick jag höra. Vad de handlade om, om de var komedi, drama, musikal... nix. Varför de inte har någon information? Jo, för att alla som pratar marathi redan känner till pjäserna. Alla utom mannnen i luckan tydligen, jag undrar hur han fick sitt jobb. Åter igen lämnade vi teatern mer förvirrade än informerade. Eftersom vi jobbar och inte hade tid att gå de näsmaste tre dagarna var det inte mycket mer att göra. I dag kom vi tillbaka igen bara för att få veta att teatern är stängd under Diwali. Jaja, jag får ha tålamod och om det blir för illa åker jag til Mumbai nästa vecka. Det måste finnas något där som kan lugna min oroliga teatersjäl.

Annorlunda, är ett användbart ord här. Jag såg just att Cicago spelas på östgötateatern ända fram till februari. Om jag vill skulle jag kunna boka biljetter på internet nu. Annorlunda...